Är jag verkligen en feminist? Efter många diskussioner i det feministiska forumet, så har jag börjat fundera. Ska jag verkligen gå runt och kalla mig feminist. Börjar inse att det kan skapa en bild av mig som inte riktigt stämmer. Så varför känner jag så här? Jag kan börja lite smått med några citat.

 ”Kan ge unga kvinnor intrycket att de har mer makt än de faktiskt har”

Denna kommentar skulle jag lätt tro kom från en sexistisk man som förtrycker kvinnor. Men nej, det är inte bara sexistiska män som kläcker ur sig sådant, det gör feminister också. Tanken bakom tror jag grundar sig i att personen i fråga är väldigt rädd för att ”blame”a, speciellt de som inte vågar ta den makt som de eventuellt hade kunnat ta. Men om vi gör det tydligt att makten inte är vår, så kan ingen skylla på oss att vi inte klarade det. Om vi inte försöker så har vi ju inte misslyckats heller. Det är min analys, och jag har ju egentligen inget tolkningsföreträde i frågan eftersom jag inte ser mig som ett offer. Jag kanske är ett offer, men jag ser mig inte som ett offer. Det är en viss skillnad.  

”Självklart har man inte den makten man tar, att påstå det är en kränkning av alla kvinnor, rasifierade, handikappade, osv. och inte okej någonstans.”

Detta kommer från en diskussion där jag försöker resonera kring hur farligt det är att få det upptryckt i ansiktet att man är förtryckt, så uppfattas jag så pass kränkande att flera vill att jag ska lämna gruppen. När jag försöker poängtera att man har en viss makt över sitt välmående, så läggs automatiskt allt fokus på hur jag försöker ”blame”a de som inte klara detta. Jag talade med en man om just detta, huruvida man kan ta makten. Jag visade resonemanget ovan och han skrattade. Enligt hans mening så var det självklart att tar man inte makten så har man inte makten. Män lär sig att "ta makten". De vet att den inte serveras på ett fat. Kanske dags för feministerna att inse det, att sluta skylla ifrån sig. Kanske dags för kvinnor i allmänhet att sluta konkurera mot varandra. Det var en feminist som sa att det inte var så konstigt att kvinnor konkurerar mot varandra, den makten som är reserverad åt oss är ju så liten.  

Det finns något de kallar för tolkningsföreträde. Det handlar i princip om att män inte kommer förstå hur kvinnor egentligen har det och därför ska de inte tro att de vet vad de talar om. De ska helst ta ett steg tillbaka och ge kvinnor utrymme i debatten. De har ju tagit tillräkligt med utrymme. Kvinnor vet ju faktiskt vad de talar om, det gör ju inte män. Egentligen. Och vad tänker jag om detta? Sure absolut, fast nej. Jag förstår väl tanken, men jag tänker ett steg länge. Kommer det här gynna den feministiska kampen? Om det skall bli ett jämställt samhälle så måste vi kunna diskutera och lära av varandra. Jag tror män också förstår hur det är att vara förtryckt. Det är ju liksom inget feminismen har någon ensamrätt om.  

Tydligen anses det svagt om man håller god ton. Då har man tydligen gett upp, anpassat sig efter de patrikala strukturerna. Vi kvinnor måste bryta den norm som antyder att vi är späda och inte använder vassa ord. Vi måste visa att vi också kan. Saken är den att de män som använder samma teknik inte kommer så långt. Men viktigaste är ju att vi bryter den norm som så förtrycker oss.

”Att använda God Ton (det vill säga, diskutera på ett artigt och hyfsat sätt) anses av en del innebära att man ger vika för patriarkatet genom att gå med på patriarkatets regler för hur en debatt ska gå till”

”Logik är exempelvis en del av patriarkatets förtryck, en logisk argumentation är därmed, oavsett argumentens validitet, diskvalificerad i den feministiska debatten”

Här saknar jag faktiskt ord. Ska vi sluta andas också? För män andas också, så det lär väl också tillhöra det patrikala förtrycket. Eller? Var ska man dra gränsen?

https://www.motpol.nu/charlottajohansson/2014/01/08/om-feministiskt-tolkningsforetrade/ 

Men vad sker om du i en debatt blir kallad förtryckare eller varför inte våldtäcksman. Jag har ett exempel. Du är och ska kolla på ett hus som du vill köpa och plötsligt börjar försäljaren att kalla dig för våldtäcksman. Vad sker då? Blir du sugen på att köpa huset? Hur går det för firman. Precis. Det känns väl inte speciellt genomtänkt. Inte speciellt konstruktivt. Dåligt. Feministiskt.  

Anledningen till att jag framhåller att God Ton är viktigt, det är inte för att jag ger vika för de manliga spelreglerna. Det är för att jag är en vuxen person som förstår vikten av att vi måste komma någonstans. Helst framåt. Jag vill inte att mina framtida döttrar skall behandlas på ett vis sättför att de anses tillhöra det svagare könet. Så jag vill helst inte förlora någon tid med att fokusera på skitsaker. Jag vill ha resultat.  

Det finns en liten guide skriven av Lady Dahmer, som förklara hur man ska bete sig i de feministiska diskussionerna. Bara så att männen vet hur de ska bete sig. De skall helst inte ta något utrymme. För ditt kön har betydelse.  För det här om att det skall vara jämställt kanske inte var så viktigt. Männen vet ju inget om förtryck om… Skitsnack.   

https://ladydahmer.nu/lathund-feminism-for-man-hur-gor-man/

Kanske är det bara extremfeminister som beter sig så här. Jag skulle ju iallafall aldrig göra det. Det kanske är dags för feminismen att sluta bete sig som en paranoid tonåring. Kanske dags att växa upp. Dags att börja följa spelreglerna. De spelregler som skapats för att de behövs.

/Emerald Eye