I debatten kring OECD, dvs gymnasieelevernas dåliga resultat, så saknar jag en vital del. Vad har föräldrarna för ansvar? Kan en lärare verkligen utnyttja sin fulla potential, när några av eleverna beter sig som små monster. Kanske dags att börja acceptera var skon egentligen klämmer. Kanske inte bara lärarnas fel?

På tunnelbanan sitter en mamma med sina två barn. Under resans gång tvingas hon höja rösten för att markera för pojkarna att de inte får ha fötterna på sätet. Ett tyvärr inte lika vanligt beteende hos föräldrar nu för tiden. En förälder som tar sitt ansvar. En förälder som vågar vara jobbig. Någon som inte skjuter undan problemen till samhället.

Påväg uppför trappan när jag stigit av hörs dock andra röster. En vuxen person säger till sin vän, "hörde du vad föräldern skrek?, jag blir så arg." Här har vi ett typexempel vad någon som ej bör skaffa barn. Varför säger jag så? Empati är väl typiskt bra hos föräldrar? Jo men uppfostran är inte en valfrihet, det är en skyldighet.

Absolut det finns många fall där försök till uppfostran går fel. Där skrik utan tydliga direktiv gör ett barn mer förvirrad. Få verkar dock förstå att en för aggressiv uppfostran någonstans kan likställas med en för oengagerad uppfostran. När ingenting man gör får någon typ av konsekvens, är det lätt hänt att man glömmer bort att man existerar. Det blir svårt att förstå att ens handlingar faktiskt påverkar, en själv och andra. Och steget till en dålig handling blir allt kortare.

En gång vid stranden, var det en förälder som lätt sina barn sparka boll trots att det var fullt med andra väldigt tätt inpå. Rätt som det var fick en äldre kvinna bollen rätt i huvudet. Föräldern gjorde inget för att markera för barnen vad de gjort för fel. Inte ett ord. Om jag skulle felparkera min bil så får jag böter, då det till viss del utsätter omgivningen för fara eller försvårar för medtrafikanter. När en förälder inte tar sitt ansvar och därmed uppfostrar små monster som i fallet ovan utsätter omgivningen för fara. Då sker inget.

En bekant berättade hur hon i simhallen sagt åt en förälder att dens barn inte skulle leka i motionsbanan. Föräldern började ljuga och anklaga henne för saker hon inte gjort. Hon berättade att många slutat gå till den simhallen p.g.a. av den attityden. När föräldrar beter sig på detta sätt så lär sig barnen att de kan bete sig hur som helst.

Som lärarvikarie ser jag hur dessa dagens ungdomar inte klara av att se konsekvenserna av sina handlingar. Absolut finns det de som förstår och anstränger sig för att bli godkända. Men majoriteten har gett upp. Antingen är man bra på matte eller så är man inte det, är en missuppfattning som breder ut sig. När ens föräldrar inte ställer några krav, lär de sig inte att lösa problem och vilken av att inte ge upp. När man fått allt serverat, tror man lätt att man måste vara ett geni för att förstå t.ex. matte. Att konstant behöva övertyga mina elever att deras betyg är ett resultat av främst deras ansträngning, är påfrestande. Om ni föräldrar kunnat göra ert jobb, så skulle jag kunna göra mitt d.v.s. undervisa.

Så när du som förälder vägrar ta ditt ansvar så försvårar du inte bara för dina barn, utan du förstör för andra. Att inte hantera ett problem är fortfarande ett beslut. Ett pris som den du påstår sig älska mest, får betala. Och i slutändan kommer hela skolsystemet haverera p.g.a. att ditt älskade lilla monster inte kan bete sig.

/Emerald Eye