Jag som trodde att mobbarna skulle växa upp

Måste säga att jag haft ganska tur ändå. Trots att jag i många situationer kan vara ganska blyg så blev jag aldrig direkt mobbad. Jag var helt enkelt inte ett tacksamt mobboffer. Minns ett tillfälle i högstadiet när jag var ensam med skolans värsting i korridoren. Han hotade mig med att han skulle sticka mig i armen med ett häftstick. Jag ignorerade honom. Han tröttnade och gick därifrån. Han fann inte längre något nöje med att mobba mig. Så vad är det som motiverar dem?

För två år hände något som jag inte riktigt trodde kunde ske. Jag var helt säker på att vuxna människor är just vuxna människor. Jag hade fel. Jag klev in i vuxenvärlden och började på mitt första jobb efter examen. Okej jag måste erkänna, universitetsåren kanske inte var de bästa då en del av mina kursare betedde sig som att jag inte existerade. Okey vad var det som skedde? Jag började arbeta i en grupp där speciellt en person var väldigt tydlig med att hon inte tyckte om mig. Tydlig på ett sätt som inte direkt går att bevisa. Tydlig utan att använda ord.

Men om man ställer sig frågan "varför uppstår mobbning?". Jag har börjat inse att det är lite samma sak som vem kom först?. Ägget eller hönan?. För inte födds väl barn till att bli mobbare. Eller? Har mer och mer börjat inse att det kanske går i arv. Förmodligen inte biologiskt men mer genom miljön. Jag har under hela min studietid tänkt snart, snart växer de upp. Snart kommer de bli vuxna och sluta bete sig som barnrumpor. Men ibland har man fel. Det sorgliga är att dom nog ser sig själva som vuxna människor. De beter sig ju så som deras föräldrar alltid gjort. Som exempel kan man titta på de "fotbollspappor" som skriker de hemskaste sakerna till inte bara motståndarna men även mot sina barn. För ett par år sedan satt jag i samma bil som en vän och hennes mamma. Under bilfärden så började min vän plötsligt kommentera en cyklist, som tydligen hade en fet rumpa. Mamman sa ingenting. Att inte säga något tolkas i många sammanhang som att man instämmer.    

De beter sig som sina föräldrar alltid gjort. Hade en intressant diskussion med en vän som förklarade detta för mig. De beter sig som sina föräldrar, men de lägger inte märke till en detalj. Man får väl absolut ha sina åsikter, men vuxna människor förstår att det är skillnad på att ventilera sina tankar innanför hemmets väggar och öppet för allmänheten. När dessa barn kommer ut utanför hemmets väggar så blir de ord som de släpper ifrån sig som små bomber. De ord som de utsätter de andra barnen på dagis, små bomber som detonerar. Den skada som sker här kommer aldrig kunna göras ogjord. Är det verkligen något som du som förälder vill ha på ditt samvete? 

Men tänkt om man verkligen inte vill äta lunch eller dricka kaffe med den där kollegan. Den där kollegan som beter sig lite konstigt. Är det okey att smyga iväg och dricka kaffe med några andra kollegor ihop om att den där konstiga typen inte märker något. Ja sure gör det. Men då skall du nog inte kalla dig vuxen. Eller? På din fritid så får du helt själv bestämma vilka du umgås med. Men det är inte riktigt så på jobbet. Är det verkligen så jobbigt? Då kanske du bör fundera på hur den känner. Hur det känns att kanske gråta sig till söms. Vad är det för fel på just mig? Hur kommer du känna när du får veta att den där människan gick in i väggen och nu äter antidepressiva för att orka leva. På din fritid får du bestämma de du umgås med, men dina kollegor får heller inte bestämma vilka de jobbar med. Du kanske bör fundera på vad de utsätts för. Det kanske inte är dig det är synd om. Du måste komma ihåg att mobbning aldrig är okey, oavsett hur liten du är. Mobbning är aldrig okey för den skada som utförs kan aldrig göras ogjord. De människor du skadar kommer ha ärr, för alltid. I bästa fall bearbetar de det och växer upp till mogna och kloka människor. I värsta fall så bli de exakt som dig. Ja mobbning är som ett virus.

Jaha vad kan man göra åt detta? När du väl inser att dessa människor som försöker så gott de kan med att trycka ned dig. När du inser hur svaga de är så tar inte orden lika mycket. Men ibland så är vägen dit lång.

/Emerald Eye