För en tid sedan så läste jag en debattartikel om mansplaining och skummade igenom kommentarerna. Till att börja med så innebär mansplaining att främst män har tendensen att berätta om saker, på ett ibland idiotförklarande vis för en omgivning som redan vet.

Bland kommentarerna var det en person som satte fingret på rätt punkt. Han poängterade att när han växte upp så var det enda sättet för honom som kille att få uppmärksamhet, dvs genom att säga/berätta om intressanta saker. Till skillnad från tjejerna i hans omgivning som enbart behövde le och skratta vid rätt tillfälle för att få uppmärksamhet.

När mansplaining diskuteras i feministiska forum, tas ofta patrikala strukturer och härskartekniker upp som underliggande orsaker. Det är männen som är onda och borde ta ett steg tillbaka. Som lösningsorienterad ingenjör tycker jag att man definierat problemet fel, och det är därför som man inte kommer kunna lösa problemet. Om man inte definierar om problemet dvs.

Så vad är egentligen problemet? Vi måste sluta tro att det finaste vi kan säga till en kvinna, är att hon är vacker. Att enbart fokusera på hennes yttre är det elakaste vi kan göra. Det kommer resultera i att hon hamnar efter. Att hon fortsätter att fokusera på något som ej tar henne framåt. Något som inte är relevant.

Det är ett tag nu som det varit populärt med botox i läpparna. Eller ja det är en trend som främst kvinnor verkar uppskatta. Jag kanske rör mig i fel kretsar men än så länge har jag inte hört en ända man som uppskattar det. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Men i slutändan spelar det stor roll, när det är männen som får bära skulden att de är det onda patrikala förtrycket. Det är ju tydligen de som sätter spelreglerna. De som avgör om du som kvinna duger. Skitsnack.

Så vad har det med kommunikationsmönster att göra? När man som tjej går genom grundskolan och universitet utan att bli mentalt utmanad, så är man inte lika förbered på att presentera sig på ett intelligent sätt eller föra argumentationer. Har man föräldrar som främst är stolta över att de har en vacker dotter istället för en väl utbildad ingenjör, då blir det lätt lite svårare att hävda sig. Lite svårare att förstå hur stolt man faktiskt borde vara över sig själv.

Min bror är duktig på att orientera. Det är något som jag alltid fått höra. Det är min bror som är duktig på att orientera. Att jag var i princip lika duktig, det var något som min mamma aldrig la märke till. När jag tänker efter så vet jag inte riktigt vad mina föräldrar tycker att jag är duktig på. När folk berömmer mig för att jag är en duktig fotograf, så tänker jag fortfarande längst inne att de nog säger så för att vara vänliga. För att de är väluppfostrade. Mina föräldrar tyckte ju aldrig att jag var duktig, så varför skulle andra göra det. Att jag har över 400 högskolepoäng kommer inte automatiskt resultera i att jag vet att jag är duktig. När jag växte upp ansåg mina föräldrar att beröm var något farligt, så det var något som de var väldigt noga med att inte utsätta mig för.

För två år sedan gick jag in i väggen som ett resultat av att det blev för svårt för mig att dölja hur oduglig jag konstant kände mig. Min far blev väldigt besviken när jag valde att inte doktorera klart, även när det egentligen hans välmenade uppfostran som berövade mig verktygen att se mitt eget värde och våga bygga upp en stabil grund.

För ett tag sedan gick jag vidare till en intervju för en tjänst som jag tyckte var väldigt intressant. På rekryteringsbyrån finns det en kvinnlig och en manlig rekryterare. När jag fick veta att jag skulle få träffa den kvinnliga rekryteraren så blev jag riktigt glad. Äntligen skulle jag kanske få en ärlig chans. Inte bli bedömd som mindre intelligent av en man som med största säkerhet kommer missbedöma mitt kommunikationsmönster.

 /Emerald Eye