Varför var det jag som fick offras? En kritik till P-piller

Det har gått tio år nu. Till och med lite mer än så. När jag tänker tillbaka så har jag nästan svårt att greppa att det var mitt liv. Min tillvaro. Och inte en film. Inte en film som har ett slut. Ibland så gör man misstag. Tar fel beslut. Och ibland får man lida som ett resultat av dessa beslut.

Vissa av konsekvenserna har slutat vålla problem. Vissa men inte alla.

I höstas tog jag ett stort steg i rätt riktning. Tog makten över mörkret. Jag började ta kvällspromenader. Jag började återigen känna mig trygg efter mörkrets inbrott. Rädslan av att känna sig förföljd har börjat försvinna. För tio år sedan kunde jag inte ens blunda när jag stod i duschen. Känslan av att det kanske stod någon där blev för kraftig.

Jag är fortfarande väldigt lättskrämd. Minsta ljud och jag hoppar till. Och skräckfilmer kommer jag nog aldrig kunna kolla på igen. I en månads tid blev jag förföljd av en av de äckliga karaktärerna i motorsågsmassakern. Den brukade sitta i min soffa om kvällarna. Jag var medveten om att det var en typ av synhallucination och lyckligtvis kunde jag inte se dess konturer särskilt tydligt. Faktumet att jag inte kommer kunna kolla på skräckfilmer, ser jag inte som ett problem. Ingenting jag kommer sakna.

Så vad var det som skedde? Vad var det som skedde den där eftermiddagen för mer än tio år sedan?  Vad var det som jag idag räknar till mitt livs största misstag? Jag var 17 år och hade träffat min första pojkvän. Trots att vi var i en distansrelation så var det på något sätt självklart att jag skulle börja äta p-piller. Jag ville ju verkligen inte bli gravid. Visst det stod ett antal biverkningar på förpackningssedeln, men inget hade kunnat förbereda mig för det som skulle komma. Inget. Det sorgliga är att jag sålde mitt liv, så att han skulle få det lite skönare. Visst det gav mig en trygghet, en försäkran om att jag inte skulle bli en tonårsmorsa. Men varför var det mitt liv som fick offras? Varför fick bara jag ta smällen?

Så tillbaka till den för eftermiddagen. Min dåvarande kille hade just återvänt till internatet och jag var ensam hemma hos mina föräldrar. Det var en söndag. Jag hade fått min mens och skulle därför ta mitt första p-piller. Efter en stund blev jag illamående. Mer än vanligt. Det slutade med att jag fick svårt att andas och började hyperventilera. Efter ett tag måste jag ha svimmat. När jag vaknade till var jag fortfarande ensam, ensam hemma. Mina föräldrar skulle nog aldrig förstå exakt vad jag skulle komma att gå igenom. Önskar ibland att de hade varit där, då hade de kanske övertalat mig att sluta ta de där pillren. Andningssvårigheter skulle komma att bli ett relativt normalt inslag i min vardag. Än idag.

Det började successivt. Det smög sig in i min vardag utan att jag riktigt insåg det. På kvällarna innan jag somnade så började det plötsligt dyka upp obehagliga bilder. Obehagliga inslag från nyheterna tidigare på dagen eller från någon film jag sett tidigare. Det varierande. En gång när jag fönade håret såg jag plötsligt vodo-dockor hängandes i hallen. En annan gång stod Freddy Kruger vid dörren.

Jag vill inte säga att jag saknar det liv jag hade. Mer än tio år har passerat och jag är den jag är idag för att jag överlevt. För att jag har genomgått de prövningar som jag genomgått. Men ibland undrar jag hur mitt liv hade varit om jag inte varit tvungen att flytta hemifrån 17 år gammal som ett resultat av p-pillrens biverkningar. Om jag inte varit tvungen att byta utbildningsplaner, då jag inte längre klarade av att bläddra i biologiboken. Jag hade blivit alldeles för känslig. Om jag stannat kvar och pluggat i Stockholm istället för att flytta till Uppsala då jag såg det som ända möjligheten att komma hemifrån. Från de mentala spöken som gömde sig här och där.

Det finns så många saker som hade kunnat vara annorlunda. Varför var det enbart mitt liv som fick offras?